.

Året 2009 har varit ett väldigt krävande år för mig. Faktiskt om jag tänker efter ett av dom år som har tagit mest på mig som människa. Ibland har jag varit så glad att jag inte har kunnat kontrollera mig själv och ibland har en sorg tagit över mitt hjärta att jag inte kunnat resa mig ur sängen. 2009 inleddes som vilket år som helst, med hopp och förväntan om att detta skulle bli ännu bättre än 2008! För vissa blev det så, för andra inte. För mig blev det både och. Jag och mamma hade diskuterat länge som vi skulle köpa häst eller inte. Jag kände att ridskolehästarna inte längre dög för mig och att jag var redo att skaffa egen häst. På nätterna drömde jag att jag kom inridande i Skandinavium med stående ovationer som Malin Baryard, Rolf-Göran Bengtsson eller Jan Brink får när dom rider in i arenan.

En sen januarikväll ropade mamma på mig. Hon hade hittat den. Hästen som jag trodde skulle ta mig till min dröm. Sagt och gjort, jag mamma och min lillasyster styrde kursen mot Skövde där min drömhäst fanns. Hon hette Molly, var ett svenskt holsteiner sto som var 14 år och hade en grymt bra hoppstam! Jag behövde inte ens sätta mig på hästen förän jag visste. Jag visste att det var den hästen jag skulle ha. Jag kommer så tydlig ihåg den lördagen i januari. Hur jag sen satt i bilen påväg hem från Skövde och varken kunde skratta eller gråta. Mamma sa bara: Är du säker? Jag svarade: Ja. Men hemma fanns även en far som skulle övertalas, om att ta in en ny medlem i familjen. Svaret blev som väntat nej. Han vägrade. Han vågade inte. Jag grät och jag grät. Jag sa till honom att han stod ivägen för min dröm om att bli något som jag brann för. Men nej. Jag ältade allt fram och tillbaka och fick lägga mina ryttardrömmar på hyllan. Jag hade sedan en tid hyrt en häst 3 dagar i veckan som jag även fick tävla. Men efter att varit ute på en del tävlingar och tragglats med hästen i ridhuset förstod jag att hon aldrig skulle kunna mätas med Molly. Det var då, det påsklovet. Jag hade precis tagit hand om mammas kompis häst och var ute på en hästsäljar sajt för att pröva lyckan igen. Och gissa vad som hände. Som i en dröm hittade jag Molly igen. Hon hade inte blivit såld. Jag som hade trott att Molly hade hamnat hos någon annan! Äntligen spred sig lite glädje över mitt dystra vinterdepp. Jag ringde mamma säkert 10 gånger på mobilen men hon svarade inte. Till sist svarade hon. Återigen styrde vi kursen mot Skövde, men med denna gången pappa med! Jag tror att pappa blev ganska chockad. Att jag inte hade ljugit om att hästen var fenomenal. Han som inte ens förstår sig på ridning förstod att det var klasskillnad på Molly och en ridskolehäst. Vi åkte hem. Pappa och mamma ville ha betänke tid. Dom gick med på att göra en veterinärbesiktning på Molly och sedan bestämma om hon skulle bli min eller inte. Jag som trodde att Molly skulle gå igenom besiktningen galant blev helt stum när det visade sig att hon visade hälta på ett bakben i böjprovet. Men veterinären sa att graden hälta inte var så allvarlig. Vi beslöt oss att testa och Molly blev min den 21 maj 2009. Den lyckligaste dagen i mitt liv! Papprena skrevs på och ägaren körde till och med ner Molly till oss. Aldrig hade jag varit så glad och så stolt att få visa upp min kära häst för kompisarna. Jag levde i en saga, men tyvärr varade inte sagan särskilt länge.

Jag hade precis varit på ett träningsläger med Molly i slutet av juni. En måndag red jag Molly i gräspaddocken och tränade inför min första tävling med henne på onsdagen. Som vanligt gjorde jag iordning henne efter passet och släppte ut henne i hagen. På kvällen skulle jag och mamma åka och ta in Molly och kvällsfodra. Jag gick och hämtade Molly från hagen men upptäckte att hon inte gick som hon skulle. Hon haltade rätt rejält. Vi tog ut distriktsveterinären och gav henne behandlning. Men dom sa att det var bäst att vi åkte in med henne till Åbykliniken i mölndal. Det var bara ett problem. Vi fick inte in hästen i transportet. Hon vägrade att gå in. Två gånger var vi inne på Åby med Molly och det var det värsta jag varit med om. Alla bråkade, alla grät för Molly slängde sig handlöst bakåt och sket om det stod en människa bakom henne. Hon kunde ha skadat någon väldigt illa. Efter två besök på kliniken stod det klart. Molly hade hovbensförbroskning och ngn sorts ledproblem. Molly skulle aldrig kunna användas till de jag ville. Vi blev tvugna att lämna tillbaka henne. Efter en svår kamp mot ägaren lämnade vi tillbaka henne och fick tillbaka pengarna + veterinärkostnaderna. När vi besiktade Molly första gången, gjorde vi en gårdsbesiktning, där dom inte röntgar hästen. Hade vi köpte Molly om vi hade gjort
en klinikbesiktning och hade jag inte gråtit och mått så dåligt den sommaren? Kanske inte. Hade vi gjort en klinikbesiktning på Molly, hade jag då fått rida den bästa hästen i hela mitt liv och hade jag varit den människa jag är idag? Defenitivt inte! Nu när jag ser den tiden i ord förstår jag vad det vad som egentligen hände. Just då fattade jag ingenting, men nu står allt klart. En tid i mitt liv som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.

Eftersom vi köpte häst sålde vi våran sommarstuga i Varberg. Även om vi inte hade köpte Molly hade vi sålt den ändå. Jag och Ebba lockades inte lika mycket längre av att tillbringa varenda sommar där nere och att ha yttligare ett hus kostade mer. Det var såklart sorligt. Att inte få åka till ett hus där man växt upp nästan varenda sommar och inte få komma och gå som man ville. Yttligare en saknad som jag fick dras med den sommaren. Jag kom ihåg i allt detta och just den sommaren dog en människa som kom att bli en väldigt inspireande människa just för mig. Han hade tagit världen med storm långt innan jag ens var påtänkt och hade skapat rubriker långt innan jag hade lärt mig att gå. Michael Jackson. Jag hade innan hans död vetat vem han var och tyckt att han hade gjort bra musik men jag visste inte vem människan Michael Jackson var, och en idag vet jag inte det. Och jag tror att ingen någonsin kommer att få ett riktigt svar på det heller. Jag minns bara att jag började lyssna på han musik, tittade på klipp på honom från olika konserter, tv-shower och intevjuer. Oftast när någon börjar prata om honom pratar man oftast om att han anklagades vara en pedofil som antaste barn. Men efter att ha börjat titta på klipp på honom från en tidig ålder och ha följt honom genom guldåren, förstod jag. Jag ska inte sitta här och tala om för dig vad du ska tro. Du får bygga dig en egen uppfattningen om kungen av pop. Men bara förstå, att killen hade en genial talang och en förmåga som många människor inte har och vi inte riktigt kan sätta fingret på. Oftast var det så att under Michaels sena år att de pratades mer om hans motgångar än hans framgångar. Men jag tror att det är priset man får betala när man blir så stor som han blev. Jag tycker bara att han är en artist och en entertainer utan dess like som vi aldrig mer kommer att få uppleva igen.

I alla fall, då kanske ni undrar varför Michael inspirerade mig så mycket mig den sommaren. Det var hans låttexter. Jag kunde relatera till dem. Att jag som människa kan göra en skillnad och att jag aldrig är ensam. Jag måste bara bestämma mig för vad jag vill ska hända och handla på rätt sätt. Att vi i ett samhälle måste ta hand om varandra i de svåra och glada tiderna. Kärlek är något att kämpa för! Det hade inte behövt bli Michael Jackson jag inspirerades av, det kunde ha blivit vem som helst, men hans ord och hans personlighet fick mig på fall.

Just den hösten skulle jag börja gymnasiet. Efter alla tråkighetersom hade hänt den somaren, var jag sugen på en nystart. Men livet blev inte lättare. Att hålla betygen på topp att skaffa nya vänner var svårare än jag trodde. Att 2009 lider mot sitt slut är en lättnad för mig. Efter år med skratt och sorg, nya upptäckter och massa minnen vet jag vara att jag inte är samma människa som jag var när 2009 började. Men jag vet att jag är Elsa Grankvist, 16 år och är påväg mott nya utmaningar, framgångar, motgångar och framför allt att få bli den bästa personen jag kan bli.

Elsa Grankvist 31 Januari 2009.